på när det klickar, och man blir sååå stolt över sin hund. Ett sådan gång var med förra schäferhanen Orko, han var en pinnidiot utan dess like. Jag och en kompis gick kurs med våra hundar i Magnor, och höll till vid travbanan. Som slutprov för att gå vidare till nästa kurs, så skulle vi sätta hundarna 2 och 2 på ett led. Inget knepigt med det, förutom att hundägarna skulle gömma sej bakom ett hus och instruktören skulle försöka locka hundarna med allt han visste de var svaga för. Dessutom så satt Orko bredvid en Reisenhane som han verkligen avskydde.
Det kunde bara gå en väg, ”dretvägen”,med hanen vid sidan, en instruktör som kastar pinnar och matte är borta. HAN GJORDE DET, satt kvar som en staty. Matte svävade på moln länge :-).
Brukar tänka på det när det inte vill sej riktigt, för kunde jag få Orko att motstå sina älskade pinnar när jag inte såg honom, då fixar sej det mesta. De som kände honom vet vad jag pratar om.
Så när det ser mörkt ut och man stampar på samma fläck, tänk då på ett sånt ögonblick, man kan mer än man tror 🙂