Jag är född i nov-66, gift, 4 barn, ett barnbarn och har enligt mina föräldrar varit djurtokig sen födseln. Ex jag kallade flugor för ”pöla” och blev vansinnig om de slog ihjäl nån när jag var i närheten. Alla djur skulle tas om hand och det spelade ingen roll om det var fiskar eller hästar. Hade ALLTID hopprepet med i fall att någon stackars ”herrlös” hund måste tas om hand 🙂
Efter mycket tjat så fick jag mitt första djur som 7 åring, en citrongul undulat vid namn Jocki. Hon blev 10år och var mycket tam, kunde även prata. Det blev även dansmöss, katt och kanin innan jag fick första hunden när jag var 14år.
Jag var ofta ute med andras hundar och en blandrashane ( schäfer, boxer, gråhund, såg ut som en grå schäfer ), blev jag helt förälskad i. Jag bönade och bad om en hund, men icke! Men i ett svagt ögonblick gick mamma med på att om Tim skulle säljas, så skulle jag få honom, hon trodde nog det aldrig skulle inträffa, men det gjorde det.
Den dagen glömmer jag aldrig! En bekant talar om att en ”grå schäfer” vid namnet Tim skulle omplaceras, kunde ju inte vara nån annan än MIN Tim. Slänger upp toadörren där mamma är och talar om att nu hämtar jag Tim, hon hann nog inte reagera speciellt mycket innan jag och en kompis tar cykeln för att hämta honom. Och där var han, MIN Tim :-), hade inte sett honom på flera år och jag vet inte om det var han eller jag som var lyckligast :-). Tyvärr så hade han inte haft det bra under de senaste åren, mager, hemsk i pälsen och han hade fått stryk stackarn. Men vi fick ordning på honom.
Han var min hund och det visade han väl. Han gick inte ut med de andra i familjen och han vaktade mig noga. Man förstår inte så mycket när man är 14 år med det juridiska och så. En dag undrade Tim`s gamla familj om jag inte kunde komma och visa upp honom, glad i hågen går jag dit för att visa vad fin och duktig han är. De bara tar hunden tillbaka och talar om att jag bara fått låna honom, va jag grät! Gick till polisen, men eftersom inga papper var skrivna så hade jag inte en chans. Såg Tim lite då och då,alltid lika lycklig när han träffade mig. Tyvärr så skötte de honom inte så väl, lika mager och eländig som innan, det var hemskt att inte kunna göra något för att hjälpa.
Eftersom jag sörjde Tim så mycket och mamma såg att jag kunde ta ansvar för en hund + att hon saknade en också, så fick hon nys om en gul labrador som skulle omplaceras. Tjabo flyttade in och när jag flyttade ut så stannade han kvar , även andra i familjen hade blivit ”hundbitna” 🙂
Sen har det bott allt från fiskar, vandrandepinnar, papegojor mm mm till hundar och hästar här. När jag träffar folk som jag kanske inte sett på 15-20 år så frågar de inte om jag är gift och barn, utan de undrar om jag har lika många djur än :-). Och de flesta pratar om när jag var ute och gick med upp till 5 hundar och en stor gultofsad kakadua på axeln:-)