Lite om hur det är för mig att ha den skadan!
Jag fick skadan sommaren -96. Det har varit många långtids sjukskrivningar genom åren och det har varit tufft många gånger. Inte bara för mig, utan hela familjen blev ju drabbad. Ungarna var 9 år, 7 år, 4 år och 9 mån.
Från att ena dagen jobba 100% inom vården, ta hand om hus och hem. Van att inte be om hjälp. Ha 4 hästar, ett gäng hundar osv. För att nästa dag inte klara ta sig ur sängen själv, inte ens kunna ta hand om sin bebis, var tungt.
Många läkar, specialist -och sjukgymnastbesök har det blivit genom åren. All kontakt man haft med försäkringskassan och försäkringsbolag. När det gäller det senare, så hade jag aldrig fixat det själv utan min underbara advokat Thomas.
Man blir personlighetsförändrad. Från att förr ha haft ett stort umgänge, vi hittade på mycket kul. Ha en inställning, att det löser sig alltid mm. Så vill jag nu väldigt gärna vara ensam, har svårt för allt surr som blir när man är många. Grubblar mer. Har fått ett väldigt jämt humör, som är lite tråkigt ibland.
Har blivit väldigt stresskänslig. I och med det, så spänner man sig och då blir värken värre.
Minnet har blivit sämre. Kommer jag på nånting som jag ska göra, då gör jag det på en gång. Tex att jag måste stoppa i tvättmaskinen. Sitter jag och pratar med nån, så går jag därifrån och stoppar i maskinen, annars är det bortglömt. Detta är ju otroligt irriterande för andra, att jag bara går. Men endast får jag göra det, eller skriva lappar och det finns det gott om.
Jag kommer inte ihåg hur det är att vara smärtfri, har inte varit det sen 1996. Men fick en liten ”uppenbarelse” hos sjukgymnasten en gång. Han ville testa nått nytt och det var att sätta nån slags ”grimma” på mig och sträcka nacken. All värk släppte, det var helt underbart och tårarna bara sprutade. Men efter några gånger så blev det tyvärr bakslag och det blev sämre igen.
Men att gå med ständig nack -och huvudvärk tär. När det är sämre perioder, då värker det även ner i ryggen, ut i armarna. Man blir otroligt ljudkänslig. Sendrag från nacken och ner i höften. Det är jobbigt att inte kunna klä sig innan de smärtstillande medicinerna har verkat. När det är en riktig down period, då tar jag mig inte ur sängen, kräks bara jag rör mig. Smärtan går inte att beskrivas, bara upplevas. Att duscha är ett rent helvete, varje vattenstråle gör så ont. Det bränner i musklerna och det sticker, som om man satt fast i ett elstaket.
Efter många år så har jag fått till det på nått vis, med hjälp av familj, försäkringskassan arbetsgivare och framför allt jobbar kompisarna. Efter alla turer med sjukskrivningar, när jag har kommit tillbaka till jobbet och vill mer än vad jag klarat, så jobbar jag nu 50% sen flera år. Jag har testat så mycket under åren och det bästa är när jag jobbar max 3 dagar på rad. Det måste vara en kväll under dessa 3 pass, för 3 dagturer går inte. Klarar inte 8 tim pass, utan har 6 tim dagar. Däremot klarar jag inte ett arbetspass utan smärtlindring.
Det tar otroligt mycket på psyket att gå med ständig värk. Och när man haft dessa perioder som varit sämre, för de kommer och går jämt. När man varit sjukskriven länge, så kommer det nån ”trevlig” människa och talar vad härligt man har det, som får vara hemma och må gott. Då har man god lust att ”nita” den. Man är inte hemma och har semester, kan gå och greja i tex trädgården, resa bort osv. Det man gör är att försöka bli bättre, man ser däremot allt som skulle behöva göras, som man inte fixar. Önskar bara att bli ”frisk” så man kan jobba och greja som vanligt.
Ibland har jag önskat att dessa människor skulle få uppleva nått liknande som mig, så får de själva känna på vad ”härligt” det är att gå hemma sjukskriven. För mig är det ett nederlag, ett straff!
Man får ju även höra bakvägen, att med så många djur som hon har, då kan det inte vara nått fel på henne. För så mycket jobb som det är med dem. Städa åt hönsen emellanåt är inte speciellt tungt och man får köra ut en skottkärra, sen vila osv. Det tunga jobbet har jag lärt mig med åren att be om hjälp med.
För mig innebär inte djuren något jobb, utan återhämtning! De som har djur vet att man kan absolut inte stressa ihop med dem. Träna en hund och vara stressad, är ju dömt att misslyckas. Och efter en jävlig dag, ta med hundarna ut i skogen, då har man rensat huvudet, rört på sig och allt känns mycket bättre.
Det här med att be om hjälp tog många, många år. Det var/är jättesvårt! För jag vill klara mig själv. Till slut var det bara att inse att jag fixar det inte! Det var inte värt all smärta att vara så envis.
Jag brinner verkligen för det här med hundarna! Vill göra så mycket, men nacken sätter stopp ibland. Skulle vilja vara på varenda utställning, om jag hade möjligheter. Men att åka till tex Västerås, det är 3,5 tim enkel resväg, det innebär 7 tim stillasittande i en bil under en dag. Sen sitter man mycket på själva utställningen. Det funkar inte! Det värsta jag kan råka ut för, är att sitta still!
Jag vet att det straffar sig minst 1 dygn efteråt, med ännu mer värk. Ibland är det värt det, oftast inte. Jag försöker ”välja”, mina sämre dagar om det går.
Förr kunde jag ”planera” mina sämre dagar. Jag visste att, har jag gjort si eller så, då var jag däckad minst en dag efteråt. Nu har det mönstret förändrats! Ibland kommer det dagen efter, ibland så sent som mer än 1 v efter.
Saknar tiden då man spontant kunde hitta på nånting. Nu måste jag, så gott det går, planera in mina dåliga dagar. Jag vet ju om, att har jag tex varit ute och ätit, för att fira nån jobbarkompis, då blir jag dålig! Klarar inte att sitta still. Den som inte själv är drabbad har svårt att förstå hur det kan bli. Men jag har så många dåliga dagar som jag har och då blir det att tänka sig för en extra gång.
Jag har fått gjort avkall på mycket under åren. Hästarna är en grej! Det är alldeles för tungt, skulle de göra en liten knyck med huvudet, då är det kört. Simmade väldigt mycket förr om somrarna, det går inte, blir fel vinkel på nacken. Hälsa på folk är svårt, eftersom jag inte klarar att sitta nån längre stund, så känner man sig bara obekväm om man ska röra sig hela tiden. Och eftersom jag har svårt för mycket ljud, så har jag fått en vana/ovana att ”stänga av” när det blir för mycket. Inte så bra alla gånger!
Många gånger har man fullt upp med sig själv och klarar helt enkelt inga andra intryck. All energi går åt att försöka få bort smärtan så gott det går. De närmaste ser hur man mår, för är det en skitdag, då orkar man inte vara ihop med andra.
Vill vi åka utomlands, så tar vi oss inte längre än till medelhavet. Blir för mycket sittande annars. Hotellet får inte vara för långt från flygplatsen, pga det senare. Sen vet jag att minst första dagen på semestern är jag liggandes och är dålig. Och likadant när vi kommer hem.
Det heter att man ska ha sjukdomsinsikt! Jag har blivit betydligt bättre på det med åren. Men jag hoppas fortfarande på mirakel och tyvärr går över gränsen titt som tätt. Oftast ser mina närmast på mig när det håller på att gå överstyr, innan jag fattat det.
När man tänker tillbaka när ungarna var små, så kan man lätt bli deprimerad. Kunde aldrig lova dem nånting, för jag visste inte om jag hade en bra eller dålig dag.
Många gånger har hundarna varit min räddning, när det varit tungt. Man måste ut med dem och jag måste hålla mig i rörelse. De måste lära sig att lyssna och gå lösa, för koppelpromenader gillar inte nacken. Man ”glömmer bort” smärtan ihop med djuren.
Jag skriver ju en del i bloggen. Det tar lite tid. För jag skriver ett litet tag, går och grejar med något, skriver osv. För som sagt, sitta nån längre stund går inte! Tex det här inlägget har jag skrivit på i flera veckor.
Under åren har jag/vi fått till nånting som fungerar skapligt. Men eftersom jag är en person som har väldigt bråttom och gillar att planera, så går det inte riktigt som jag tänkt mig alla gånger. Bråttom och ha en whiplashskada är inte så bra alla gånger. Men tar jag det lugnt, rör mig mycket, en sak i taget, vilket är mycket svårt. Så fungerar jag riktigt bra! Det jobbiga är att alltid behöva förklara sig, varför jag inte kan göra det och det. För de som inte lider av samma sak, förstår ju inte hur det är.
Jag har upptäckt ett mönster sen många år tillbaka. Det återkommer år efter år. I januari/februari så kommer en sämre period, det slår aldrig fel. Tror orsaken är att det är kallt ute, isigt, jag spänner mig omedvetet och det bla orsakar det hela. Oftast räcker det med att jag sjukskriver mig 1v och kurerar mig själv, för skräcken är att bli långtidssjukskriven.