Jag ställde ju in valpkursen igår kväll, Mayo mådde inte alls bra. Tog lång tid innan han piggade på sig. Berättade för instruktören hur läget var. De skulle träna passivitet och de var vi rörande överens om att det har absolut inte Mayo några som helst problem med 🙂
Men igår kväll så piggade han på sig, så jag och ligan lekte för fullt. Tror jag var mest sliten 😉 Men kul hade vi 🙂
Bilåkningen är ju vårt STORA problem och med det följer andra med, tyvärr! Kopplet förknippas med bilåkning! Och då sticker han och gömmer sig när det kommer fram. Har försökt göra roliga saker i kopplet, men icke! Utställningskopplet är inga problem!
Så idag har vi bara tränat koppel och halsband. Mycket korv har det gått åt 😉 Började med att sätta honom, då blev det korv! På med halsbandet, inte lätt, men efter mycket lirkande, muta och lek, så kan jag sätta på och ta av det utan problem nu 🙂
Kopplet körde jag en lite annorlunda variant. Det fick ligga mitt på köksgolvet till att börja med. Sen fick Smali & Zixten gå, sitta -och ligga på det. Vi busade, lite godis mm. Mayo blev självklart intresserad och kom också han till slut. ett steg i rätt riktning 🙂
Sen fick han sitta för att det skulle bli godis. Gick över till att hålla i halsbandet och klicka med karbinhaken. Sen fästa kopplet i halsbandet, MYCKET beröm 🙂 För att snabbt släppa lös honom osv osv. När jag fått till det att han kom, satte sig för att bli kopplad självmant. Så blev det en massa bus, för att sen koppla lös.
För att avsluta det hela så fick det bli en skogspromenad. Där han fått springa mestadels lös som vanligt. Men har kallat in honom för att gå i koppel ca 10 m, för att sen kopplas loss. Vi avslutade det hela med att gå ett varv runt bilen, fick sätta sig, mycket beröm, korv och sen kopplas loss. Han dreglade inte en gång 🙂 Såå duktig kille <3
Min nacke & huvud har varit förbedrövliga nu i över 1 v. Denna överjävliga värk sliter och det vill inte ge med sig. Och när det blir så här, ja då kommer ett konstant illamående som ett brev på posten. Varje gång man ska äta, så får man hålla tummarna att att det får stanna kvar.
En period kunde jag ”planera” mina down dagar. Tex var jag på utbildning med jobbet och fick sitta länge, då visste jag att dagen efter var det sängläge och kunde då vara ledig. Men så fungerar jag visst inte längre. För nu har jag ingen aning om när det kommer. Eller snarare, jag vet att det kommer, men vad mycket kommer att ”byggas upp” innan det smäller till?
Stress och stillasittande är den största boven och det har det varit en del av på slutet. Jag kör kvällspasset på jobbet, sen får vi se hur jag är. Skulle behöva åka till sjukgymnasten. Jätteskönt! Men även det blir ett stressmoment. Resvägen tar tid, det ska passa in med annat. Då spänner man sig och så är behandlingen ogjord.
Vi har som sagt varit till skogen. Helt underbart för kropp och själ 🙂 Där kan jag gå och veva i armarna och ”ha mig” utan att nån undrar vad jag är för en galning. Det mjukar upp ganska bra 🙂
Mayo har också lärt sig att det kan vankas godis om man hoppar upp på stenar!
Vattenpaus måste man ha 🙂
Lillplutten <3
Du och jag Smali!
Nu har de sprungit över stock och sten. Så nu ligger gossarna och sover sött. Mayo t o m snarkar 😉