Jag har haft ett gäng hundar under åren, lite olika raser. Men framför allt olika individer
Schäfrarna var allt i från nallebjörnar till ”arbets narkomaner”, alla helt olika.
Taxarna: Wilma tex älskade att bli utklädd i klänningar och mössor. Zixten dör hellre än att ha på sig ett täcke.
Anton, Bearded Collie, var en riktig fjant. Han var rädd för nästan allt, luftgevär, golfklubbor, åska, skotträdd, allt som tänkas kan. Hur mycket jag än tränade honom i olika miljöer, så var han lika stressad utom när han fick vara hemma och gå och lalla som han ville och ligga i sin stol på trappan och spana. Han älskade min mamma över allt annat, men han klarade inte av att vara hos henne heller.
Men en dag när vi provade för femtioelfte gången att ta med honom till mamma. Då gick han ett varv i lägenheten, sen somnade han under köksbordet.Helt otroligt! Förr så hade han bara sprungit runt som en dåre. Han visade tydligt hemma också att det började bli jobbigt att hålla koll på ungar, hundar, katter, hästar mm
Så han flyttade till mamma på prov. Över en natt så förändrades han. Från att ha varit rädd för ALLT, till att bli en cool kille. Han var med mamma överallt tom låg på hotell. Det enda som inte blev bra var skott/åskrädslan.
Nu vet jag inte vad som hänt om vi hade provat att flytta honom tidigare, men han fick leva ett härligt liv de sista åren 🙂
Min sämsta hundaffär någonsin var Karzan. Jag var 18 år och fick syn på 13 ursöta valpar när jag var till veterinären för att vacc min andra hund. Frågade om nån av dem var till salu, jodå! 500 kr skulle de ha. Jag och en kompis for iväg långt bort i ”åävla” och köpte varsin valp.
För det första så köper man inte hund på det viset och jag skulle ha dragit öronen åt mig när jag fick reda på vilka raser det var i honom. För det var ju självklart en blandras, hade en Golden sen förut. Det var 4 raser i honom och de var inte trevliga att blanda. Det var schäfer, border collie, svensk lapphund och reisen schnauzer.
Han var underbar mot mig, reserverad mot en del andra. Men han hade blivit illa behandlad av en unge och jag hann inte med att hjälpa honom att lösa problemet. Efter det var han rädd för ungar i 4 årsåldern. En karl erbjöd sig att hjälpa mig, han hade haft schäfer i alla år och de var så lydiga. Så här såg jag verkligen min chans till att få hjälp av ett proffs. Tyvärr! Så blev det helt fel. Den här karln körde med militär disciplin och med en rädd hund, ja! då blir det motsatt verkan.
Vi skulle flytta och våra nya grannar hade en liten kille, jag vågade inte riskera att Karzan kanske skulle göra nånting, så han fick somna in. Av de 13 valparna som var i kullen, så fanns det i stort sett ingen som överlevde sin 2 årsdag. Mentaliteten på valparna var en katastrof. Det jag lärde mig av detta är först och främst att ALDRIG någonsin mer köpa en blandras och det har jag inte gjort. Och se mig om efter andra som ev kan hjälpa. På den här tiden så fanns det tyvärr ingen hjälp att få runt mig.
Alla som läst bloggen ett tag vet hur jag haft det med Iko. Från att ha varit den tuffaste valpen i kullen, till att ha blivit otroligt osäker. Jag har varit förtvivlad ibland och då på människor som inte kan lyssna på mig.
Det är nu erfarenheten kommer in, framför allt sunt förnuft och rannsakning av mig själv.
Smali har också haft sina perioder och det som har fungerat på honom, det fungerar inte på Iko. De är helt olika individer. Och det som man får tänka på är vad det för ras man har köpt. VH kan vara reserverade, det tom står i rasstandarden. Jag ville inte ha en ”flams” hund som älskar allt och alla, då hade jag köpt en reteriver eller liknande. Iof så är Zixten sån 😉
Åter till Iko. Jag vet vad som hände honom när han blev så förtvivlat rädd och att det hände när han var i en känslig ålder. Man får råd från alla håll och kanter, man provar och det skiter sig. Det var då jag kände att fasen! Det här löser vi och nu ska andra lyssna på mig.
A & O för en rädd hund är ju att föraren är lugn och orädd. Man ska vara en tydlig ledare som visar att det här är inte farligt och den utsätter inte hunden för obehag, då litar den aldrig på en igen. Jag har provat på mycket under åren och sen får man plocka ihop det som passar just denna individen.
Tex Smali, har han knäck i öronen och släpar runt på mig, då får jag ta tag i honom och säga; Hallå! Det är jag som är ute med dig, inte tvärtom.
På Iko skulle inte det gå, men däremot om jag petar på honom, då går det upp ett ljus. Han har gjort ett utfall och det var för att han var rädd. Det var i somras när han var med på miljöträning på en utställning och mot en hund. Jag tvärtände, det där är INTE acceptabelt. Tog lugnt tag i honom och talade om att det här fixar jag. Man såg på honom vad lugn han blev på en gång, sen låg han nöjd och belåten på sin plats. Matte fixar detta, jag kan ta det lugnt 🙂 Jag slår inte mina hundar, det är absolut förbjudet, lika lite som man slår sitt barn. Men jag markerar så de förstår, de är hundar.
Jag har provat bla att besökare ska sätta sig ner och bjuda på godis, det tyckte Iko var skitjobbigt. För då fick han uppmärksamheten han INTE vill ha. Kasta godis åt alla håll och kanter, förvilla på andra vis. Bara att förkasta allt. Nu gör jag på mitt vis. Är det nån han tycker är jättejobbig att möta och nu förtiden är det få. Då sätter jag hundarna i hundgården och INGEN får gå dit och hälsa. Annars är det för besökare att höra vad som gäller här. Och det är en mycket enkel sak, men som är såå svår att följa. Men jag har varit mycket tydlig vad det är som gäller.
Och det är att låtsas att Iko inte finns, han är osynlig. Inte titta på honom eller nått liknande, det finns 2 andra hundar att prata med. Och det här funkar så bra. För gör folk som jag säger, då tar det inte många minuter innan Iko kommer med nån leksak och pussas vill han också.
Jocke har han varit livrädd för och alla andra hundar utom Iko älskar honom. Men så fort han slutade titta på honom då var allt ok! Nu är han överlycklig när Jocke kommer.
Under dessa 30 år med hund så har den ena träningsmetoden efter den andra kommit och gått. Från starten, mycket hårdhänta metoder som jag inte kan förstå. En hund ska lyssna för att det är ”vi” som har kul ihop och att jag är en trygg bra ledare här i livet. Nu ska vi vara såå roliga och vara ”godis apparater”. Herregud! Belöning fås om de varit riktigt duktiga, annars lyssnar de ju bara om det finns godis eller leksaker i närheten. Vi ska väl vara ett team, som älskar att göra saker ihop och kan lita på varandra i vått och torrt. Bra kontakt är A & O.
Jag har testat klicker med mina hundar, de förstår nog men inte jag. Är nog för ”pratglad”, vill berömma mina hundar med rösten. Jag har en massa hundböcker Tex om skvallerträning, när jag läste den, så såg jag att det har jag lärt mina hundar i alla år utan att veta om det 🙂 Klickerböcker, tävlingsträning, Cecar Millan, förstå din hund mm mm. Det är en salig blandning och alla har nånting som är bra, men det finns inget som jag skulle kunna följa slaviskt. För jag har 3 underbara olika individer som jag får plocka ihop det som passar bäst till den hunden.