SPÅR

Viltspår/blodspår!

Har under den senaste tiden fått en hel del frågor ang viltspår/blodspår. Så jag skriver om det här, så jag inte tar för stor plats på andra ställen. Har en viss förmåga att skriva långt ;-)

För det första så är jag självlärd. Men nu har jag ju gått en viltspårkurs med Mayo och jag har nog gjort ungefär lika som vi gjorde där :-)

Hundens ålder tror jag inte har nån större betydelse. Har börjat med både vuxna och nu Mayo som väldigt liten valp.

Det som behövs är:

Snitslar: Sätt fast tex plastband som syns väl, på klädnypor. Lätt att sätta upp och ta ner. Jag har satt dem på ett rep, som jag hänger runt halsen.

Blod: Nötblod finns att köpa i mataffären. Om det inte finns i frysdisken, fråga i charken.

Klöv: Fås från nått jaktlag/jägare.

En flaska att bloda med, tex en vanlig 1/2 l petflaska, som man gör hål i korken på. Fick ett bra tips på kursen, att klippa av ändarna på en topz och stoppa ner i hålet. Blir mindre kletigt då ;-)

Spårsele/halsband och en 10 m spårlina. Jag har satt en tejpbit 5 m från karbinhaken, då är det lätt att veta vart man ska hålla linan. Spårlinan på bilden är dock 15 m, har den till personspår. 10 m linan är orange och 5 m kortare, enda skillnaden.

De första spåren ska vara enkla, hunden ska lyckas! Sen eftersom gör man dem svårare. För hundar vill ha en utmaning, blir det för enkelt, då fuskas det ;-)

Fick lära mig på kursen att man behöver inte dra klöven efter sig till att börja med, om man inte vill. Den hinner inte avge nån större mer doft under den ”korta” tid spåren ligger till sig. Utan man lägger den i spårslutet. Det är först när man lägger öppenklasspår och har återgångar som den dras med.

De första spåren är raka, ca 30 – 50 m. Bloda rikligt i spårstarten, jag brukar bloda typ vartannat steg jag tar, snitsla ganska tätt till att börja med, så man ser hur hunden spårar. Och klöven som avslut! Jag lägger alltid de första spåren i skogen, där är det mer vindstilla och den fuktiga marken håller doften kvar. De får ligga 1 – 2 tim.

En del hundar dundrar fram i spåret och vet nog inte riktigt vad de sysslar med, förutom att det luktar kanon och är kul ;-) Andra kan vara helt tvärtom! Tycker blodlukten och klöven är otroligt äckliga/otäcka! Sen finns det alla varianter där emellan.

Själv har jag tre olika varianter:

Zixten: Här är det fullt ös! Hinner inte ens säga sök spår, för han har redan hittat spårstarten och är iväg. Han studsar fram i skogen, men gör sällan fel. Har lyckats få ner tempot på senare tid.

Smali: Inväntar kommando och spårar noga, om det inte är för lätt, då slarvar han. Har ett bra tempo!

Mayo: Nu är ju inte han mer än 5,5 mån. Men är en dröm att spåra med. MYCKET spårnoga. Går i regel väldigt sakta i början, men sen spårar han i ett nästintill perfekt tempo :-) Ska bli kul att följa honom.

Som sagt, raka spår och snåla inte på blodet de första spåren. Mycket beröm när klöven hittas och lek med den. En del hundar behöver uppmuntran i spåret, andra inte.

När de här korta spåren blir enkla och det gör de snabbt. Då börjar man lägga in vinklar och förlänger spåren. Ju duktigare hunden blir, desto svårare spår och längre liggtider. Man kan lägga hur som helst, bara fantasin sätter stopp för det ;-)

De svåraste spåren går över bergknallar, torrt och varmt ute, ljung tex avger en stark doft. Mjukt och fuktigt underlag ”konserverar” doften och det är lättare för hunden att spåra. Medan när det är torrt och varmt, så dunstar den.

Mayo är såpass duktig redan. Så ett av hans spår kan se ut som så här: 600 m långt, 4 vinklar, bloduppehåll, i skogen, över en åker, ett brett dike, över en väg och sen in i skogen igen. Liggtid ca 2 – 4 tim och ca 2 dl blod. Ibland blandar jag ut det med lite vatten, ibland inte.

Hundarna verkligen älskar det här. De får använda sitt otroliga luktsinne och vi har kul ihop :-) När man ser att det mesta funkar, man har lärt sig ”läsa” sin hund, även lärt sig lita på den. För ju duktigare hunden blir, ju färre snitslar används. Och då måste man lita på dem, de har nosen, vi bara följer :-) Man ska sträva efter att hunden spårar i ett lugnt tempo! Både hund och förare ska klara spåra långa spår. Har man då en hund som har bråttom, då tar båda slut ganska snabbt.

Först och främst viltspårar jag med hundarna för att det är ju så himla kul, när de lyckas med det ena svåra spåret efter det andra :-) Men jag vill gärna ha ett ”kvitto” på att jag gjort rätt!

Och då är det ju kul att gå ett anlagsprov. I Sverige är det som så, att man kontaktar en viltspårdomare, gör upp tid och plats för vart man ska gå provet. Sen ”betygsätter” domaren spårningen och man får godkänt eller inte!

Man kan inte tävla i öppetspår om hunden inte fått godkänt på anlagsprovet. Man gör lika här, bokar tid och plats med en domare och han ”betygsätter” spårningen.  Vid tre 1:a pris och av minst två olika domare har dömt, så blir hunden SE VCH, dvs Svensk Viltspårchampion.

Proven ser olika ut!

Anlagsprovet är på 600 m, spårstarten är markerad, 4 vinklar, ett bloduppehåll på 15 m. Liggtiden är 5 tim och hunden ska lösa det på högst 30 min. Inget skottprov.

Öppenklassprov: Även här 600 m, men där är en markerad sökruta på 25 x 25 m, som hunden ska hitta spårstarten. 4 vinklar, liggtiden är 12 -24 tim, oftast nattgamla. Ett bloduppehåll 15 m på en raksträcka, ett bloduppehåll på 10 m i en vinkel. I en annan vinkel bloduppehåll i 10 m, efter återgång på 15 m utan blodning. En återgång är i en vinkel, dvs spårläggaren går rakt fram i vinkeln i 15 m, tar ett steg åt sidan, går tillbaka och och sen börjar bloda igen. Här kan en del hundar tappa bort sig, så det är det bra att träna mycket på. I öppenklass är det skottprov med. Hunden ska ha klarat spåret på högst 45 min.

Det är lite nya regler, men ca 2 dl blod används i båda klasserna. Spårproven  går ofta i blandskog, över kärr och diken. Det är hundens spårförmåga, självständighet och arbetssätt som betygssätts. I Sverige och Norge så uppskattar domarna att man uppmuntrar och berömmer hundarna under proven. I Finland är det tvärtom!

Har man nu fått ännu mer mersmak av att tävla, så kan man göra det i Norge och Finland. Där är det andra regler som gäller. Danmark däremot är det bara några få raser som får tävla.

Säkert en massa skar jag inte fått med, men i det stora hela, så ser det ut så här. Finns det frågor? Ställ dem gärna! Jag svarar så gott jag kan, annars kan jag nog ta reda på det :-)

Hoppas att många blir sugna på att prova viltspår, är jättekul! Det finns bara en negativ sak och det är när man ska vänta på att spåren ska ”ligga till sig”, en lång väntan är det ;-)

PERSONSPÅR

Dvs att hunden spårar våra fotsteg! Även här är jag självlärd! Men har fått tips på hur man tränar in ”pinn intresset” och fått ”kvitto” på att jag tänkt rätt.

Jag är otroligt dålig på att förklara varför jag gör si och så! Alla hundar är olika, lär in olika och jag gör bara saker på ”känsla”. Ska försöka förklara så gott det går hur man kommer igång och hur man gör 🙂

Vet inte riktigt hur jag gjorde, för många år sedan när jag började spåra med hundarna. Min lillebror fick många gånger ta med sig en hög med serietidningar och sätta sig nånstans i skogen. Efter några timmar fick hunden spåra upp honom. Likadant med grannarnas ungar, de fick med sig en fikakorg, gav sig ut på picknick och jag satte hunden på spåret. Även haft en Labrador som vi använde till att spåra upp våran kärlekskranka Goldenhane 😉

De flesta hundar använder sin nos till att spåra olika saker dagarna i ända. Men när de kommer till ett spår som vi vill att de ska gå, då helt huxflux verkar de inte förstå ett smack.

Många startar med att låta tex husse springa och gömma sig, medan matte håller i kopplet. Efter ett litet tag så släpps hunden, först så springer den mot platsen där  husse sågs sist. Men eftersom han gömt sig, så måste nosen ned i backen för att hunden ska kunna hitta honom.

Andra kanske börjar med att lägga ut ett godisspår. Tex lägger hundens foderkulor, eller små korvbitar med nån decimeters mellan rum, ca 5 – 10 m långt. Då lär sig hunden söka sig framåt för att hitta nästa godbit.

Mina hundar har väl inte varit speciellt intresserade av godisspår, fastän de är matvrak. Mayo är väl den enda som ätit upp godisen, de andra följde spåret 😉 Iof han var 9 v när han fick testa första gången, jag ville se om han ”tänkte” framåt!

Har fått rannsaka mig, om hur jag brukar börja med hundarna! Och kom fram till att jag brukar skrapa ganska mycket med fötterna i marken vid spårets start. Går sen med ”bestämda” steg i ett rakt spår på ca 20 – 30 m. Till att börja med så håller jag till där det är fuktigt i marken, det binder doften. I spårets slut ska det ligga, den bästa belöningen som finns och den är individuell.

Brukar börja i skogen, där det ofta är fuktigt och det är mer skyddat för vind. Beroende på hur mycket det blåser och från vilket håll, så ”flyttar” sig spåret i nån riktning. Så därför tycker jag det är bästa att börja i skogen och man kan snitsla för att se om hunden verkligen spårar där jag gått.

Som sagt! Belöningar ser olika ut beroende på hund och det är upp till oss att hitta den ultimata belöningen, som ska motivera hunden att spåra. Alla hundarna här har olika belöningar.

Zixten tex är ju en jakthund, en tax och han liv går ut på att spåra. Det är belöningen för honom, men han måste veta vart spåret tar slut, annars kan han hålla på i evigheter 😉 Hans belöning är något ätbart, tex en stor korvbit eller liknande.

Mayo älskar att kampa och detta är han favorit leksak, den används endast i spårslut eller när vi tränar lydnad. Den är och ska vara helt speciell 🙂

Smali är ett matvrak och älskar att bära saker. Fick tips av en instruktör att hans belöning kanske skulle gömmas i en burk. Så nu har han en plastburk fylld av korv, köttbullar eller liknande. När han har plockat pinnen i spårets slut, då kastar jag iväg hans burk under stort jubel, han får hämta den och sen öppnar vi den ihop 😉 Belönar även med den när vi tränar lydnad, men då bara med en liten godsak i taget i den.

Jag visar inte hunden spårstarten, utan de första gångerna går jag bara emot den och ser hur hunden gör. Med eller utan koppel. De brukar bli riktigt nyfikna och följer spåret. När de visar intresse och börjar ta nått steg, beröm och uppmuntra mycket. Spåren brukar få en liggtid på ca 30 – 60 min.

När jag har gjort så här några gånger, då plockar jag fram spårselen och spårlinan. Linan ska vara 15 m lång och när man kommit igång riktigt och hunden vet vad den gör. Då ska hunden spåra 10 m ifrån föraren, så jag brukar märka ut med en tejpbit, 10 m från karbinhaken.

En del hundar som inte är vana selar, kan tycka det är lite knepigt att ha det och en lina efter sig. Därför vill jag få upp spår intresset först, sen sele och lina. Och samtidigt lägger jag på kommandot sök spår!

De här korta raka spåren blir väldigt snabbt tråkiga, så då lägger man in en 90 graders vinkel och sen ”bygger” man bara på med fler vinklar. Lägger spåren på åkrar, över vatten, i skogen osv.

Vill man sen även lägga in ”pinnar” i spåret, då tränar man in det separat, innan man ”tar” in dem i spåret.

Så här ser pinnarna ut, mina är väl använda 😉 De är ca 2 cm i diameter och ca 10 cm långa.

Hunden ska markera pinnarna i spåret och det finns olika sätt: bla liggmarkering, skallmarkering och att hunden plockar upp pinnen och lämnar den till föraren. Är det på en tävling, så ska pinnarna visas upp för domaren och de ska inte vara tuggade på.

Jag har bara testat att hunden lämnar pinnen till mig och det funkar väldigt bra.

Först måste man få upp hundens intresse för pinnarna, mycket lek med dem, så de blir roliga. Sen har jag gjort som så; att jag satt hunden, eller om nån håller i den, lekt med pinnen framför hunden, för att göra den ännu mer nyfiken. Sen har jag gått nån meter, satt mig på huk, grejat lite på marken för att göra hunden ännu mer nyfiken och lämnat pinnen där. Sen följt med hunden dit och när hunden nosar på den, plockar upp den, visar något intresse för den, då blir det jubel, mycket beröm och lek med pinnen.

När detta funkar, då tar man nästa steg! Man gör som innan, men går längre och längre ifrån hunden, som sitter och väntar. Jag brukar låtsas att jag gömmer den på olika ställen, då måste hunden använda nosen för att leta upp den. När pinnen blir upplockad första gången, så är det jättemycket beröm och spring ifrån hunden, så den är tvungen att komma till dig för att visa sin fina pinne. Beröm och busa!

Dags att lägga pinnarna med i spåret! Minsta lilla intresse även här är det jubel och man gör som jag skrev förut. När jag har börjat med pinnar i spåret, så har hunden redan förstått att matte blir superglad om han kommer med den till mig. Så jag har inte haft nått problem med det. Smali tuggar på dem när han blir riktigt glad för att ha hittat nån. Men han ska inte tävla, utan bara ha kul, så han får göra det nästan så mycket han vill 😉

Mayo är en otrolig naturbegåvning! Hade aldrig lekt med pinnar, han hade sett en, typ en gång. Men första gången jag provade ett personspår med pinnar i, så duttade han på dem och tittade på mig! Oj! Vad mycket beröm han fick 🙂 Nästa gång plockade han dem och har fortsatt med det. Och inget tuggande, duktig kille!

Om man vill tävla i spår, så får ni gå in på Svenska Brukshundklubbens hemsida. Jag är inte alls insatt i reglerna. Jag har skaplig koll, men det är bättre att kolla själv, så inte jag säger fel saker. Ska ta itu med dem så småningom, för tanken är att tävla med Mayo. Men vi får ta en sak i taget.

Lilleman är bara snart 6 mån, så vi tränar på i lagom takt. Det får inte bli tråkigt för nån av oss 🙂

Lycka till! Det är såå kul att spåra med sin hund 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *